Bubben har haft idrotten med sig ända sedan barnsben och har under många år haft sin vardag på Enskede IP, där han både varit verksam och fått nära inblick i klubbmiljön.
– Jag är äkta söderkis, uppfödd på Södermannagatan, berättar han med en röst som direkt avslöjar rötterna.
Uppväxten på Söder under 1940- och 50-talen präglades helt av sport. Grannarna på gatan hette inget mindre än Skoglund, och Bubben umgicks flitigt med fotbollsikonen ”Nackas” yngre bror, Karl-Evert Skoglund. Eftermiddagarna och kvällarna tillbringades på Kanalplan. Bubben blev en ”sportfåne”, mycket tack vare sin far som var sportredaktör på Svenska Dagbladet.
– Jag hade ju nästan en egen stol på gamla Råsunda sedan jag var liten. Jag satt där när Pelé och de andra spelade VM-finalen 1958, minns han.
Från pingisskrällar till knäoperationer
Själv blev han juniorspelare i Hammarby i både fotboll, bandy och ishockey. Men det var när han klev in i en källarlokal med nio pingisbord i korsningen Götgatan/Blekingegatan som karriären tog en ny vändning. Tillsammans med kompisen Tony Larsson blev Bubben så bra i bordtennis att han fick göra landslagsdebut i Prag 1957.
Han stod också för en av svensk pingishistorias glömda sensationer under Scandinavian Open i Eriksdalshallen. Direkt från lumpen, helt otränad, lyckades han slå ut den polske tidigare VM-finalisten Alex Erlich.
– Allting funkade, det blev en jäkla massa skriverier! Och samma kväll pressade jag och Tony världsmästarna i dubbel till 21–20 i avgörande set inför en fullsatt hall.
Efter en kort och motvillig pingissejour i AIK (”Jag har aldrig varit någon AIK:are, jag är bajare in i själen”) plockade Bubben upp ishockeyn igen och spelade i hockeyallsvenskan med Karlberg. Men idrottskarriären fick sig en törn senare efter en meniskskada på vänster knä.
– Överläkaren opererade bort för mycket av menisken helt enkelt. Jag fick med mig en liten benbit hem i en glasburk. Idag har jag svårt att gå och måste ha knäskydd, men på den tiden körde man bara på.
Enskede-epoken och den där magiska kvällen 2005
När skridskorna, fotbollsskorna och pingisracketen lagts på hyllan hittade Bubben sitt nästa kall: lagledarskapet. Efter 25 år som lagledare i Hanviken och en sväng i Café Opera, ringde telefonen år 2005. Det var tränaren Per Apelgren (vars son är förbundskapten för herrlandslaget i handboll idag) som ville ha med honom till Enskede IK.
Bubben tackade ja, och starten kunde knappt ha blivit mer händelserik. Redan tidigt på våren 2005 lottades Enskede mot de allsvenska serieledarna Helsingborg i Svenska Cupen. Inför 600 personer på Enskede IP lyckades EIK skrälla och vinna med 2–0 efter förlängning.
– Dåvarande ministern Bosse Ringholm var överlycklig. Han skulle komma in och gratta i omklädningsrummet och jag tror till och med att han snubblade på tröskeln, skrattar Bubben.
Dagen efter var det mediekaos på IP. Alla de stora sportmedierna var på plats för att göra intervjuer och reportage om succélaget Enskede IK. Framgången fortsatte när Bubben själv åkte till Fotbollförbundet för att bevaka nästa lottning för EIK:s räkning och drog drömlotten Djurgården, som då var Sveriges bästa lag med Kim Källström i spetsen. Matchen spelades några dagar senare, och trots ett massivt ösregn sattes ett svårslaget publikrekord på runt 3 000 personer på Enskede IP.
– Vi hade faktiskt 1–1 i halvlek, men fick stryk med 5–1 till slut. Och på natten blev det inbrott på kansliet så de tog pengarna vi fått in. Man kommer ihåg sånt där, berättar Bubben.
När Enskede tog steget till division 1
När han får frågan om sitt absolut största ögonblick från sin tid i EIK har han några att välja på. Förutom de som tidigare nämnts berättar han att ett av de större minnena är från hösten 2015 då Enskede vann sista matchen i Uppsala och snuvade då Sandviken på förstaplatsen och avancemanget till Division 1.
– Då åkte vi hem i två Volkswagen-minibussar med laget och det var en jäkla fest!
Idag är Enskede IK Sveriges sjunde största klubb, beroende på hur man räknar, något som Bubben är stolt över. Klubben har också blivit hans fasta punkt i tillvaron sedan han blev ensamstående för 20 år sedan.
– Jag har två vuxna, välartade barn. Men annars har jag inte särskilt mycket annat att göra som pensionär, så det har blivit att man hänger kvar hela tiden och träffar folk. Det har passerat enormt många killar under de här åren.
Engagemanget har inte svalnat med åren. Hemma i radhuset i Segeltorp bor numera en japansk fotbollsspelare inneboende hos Bubben – en kille som blev spelklar för Enskede så sent som i måndags.
När klubbens 90-åriga legendar blickar framåt har han en mycket tydlig önskan:
– Man hoppas ju att man får hänga med så länge att man hinner få se den nya hallen bli helt klar. Det är vad jag hoppas på.
