– Ett ordnat kaos, minns Henrik Stengård från den allra första träningen.
– Det var en stor årskull och barn överallt som ibland hade svårt att hålla sig till sin egen lilla plätt. Hade de bollen framför sig så sprang vissa dit näsan pekade tills staketet satte stopp. Men det var många glada barn.
Att han själv blev tränare var egentligen ganska självklart. När sonen skulle börja spela behövdes ledare och samtidigt fanns en stark vilja att ge tillbaka till klubben där han själv spelat i nästan 20 år.
– Det största skälet var så klart att det behövdes ledare för att det skulle startas ett lag när min son började spela. Men jag ville också ge tillbaka lite till föreningen som betytt mycket för mig.
Hur ledare till de yngsta lagen rekryteras berättar Helena Nordlöf, sportchef barn, mer om:
– Vi kallar till ett stort föräldramöte, ibland kallat Tallkrogsmötet, där vi beskriver verksamheten, värdegrunden och vad som är viktigt när vi bemöter små barn. Redan innan mötet finns det flera som anmält sitt intresse för att vara ledare, men innan mötets slut vill vi gärna ha tillsatt ledare – idag gärna runt sju stycken – till samtliga träningsgrupper.
Under åren har mycket förändrats, både i laget och i föreningen. Från de första träningarna där glädjen i att jaga en boll stod i centrum, till att följa spelarnas utveckling, både på och utanför planen.
– I början handlade det mest om att se spelarna komma ner och ha kul tillsammans. Med åren har det varit fantastiskt att se hur de utvecklats som både spelare och personer. När de lyckas med något vi tränat på, särskilt som lag, då är det extra roligt.
Gemenskapen mellan ledarna och träningsgrupperna är också något han lyfter fram.
– Tränargemenskapen, framför allt i laget, har varit väldigt bra. Det finns många duktiga och trevliga ledare i klubben.
Under föreningens årsmöte 2025 uppmärksammades också Henriks engagemang, då han mottog ett pris för tio år som ideell ledare i föreningen.
När han blickar tillbaka finns det många minnen, men några sticker ut lite extra. Inte minst sommarcuperna.
– De är alltid väldigt roliga. Det är då man får se nya sidor hos spelarna som man inte alltid ser på planen.
Ett annat minne är den allra första interncupen, spelad under en snöig oktoberdag.
– Många spelare hade dunjacka under matchtröjan. Det såg nästan ut som bubble football. Budskapet att man fryser mindre om man springer mer gick inte riktigt fram den dagen, säger han med ett skratt.
Sedan hans egen första träning i klubben på Enskede skolas grusplan 1986 har mycket förändrats. Då låg klubbstugan i en källarlokal på Sockenvägen och det fanns som mest två lag per ålderskull. Flick- och damsidan var också betydligt mindre.
– Mycket positivt har hänt. Men det viktigaste tycker jag är att föreningen fortsätter vara en klubb där så många som möjligt får plats, oavsett ambition, så länge som möjligt.
Han konstaterar också att föreningen har vuxit rejält under senare år.
– Det märks verkligen hur mycket Enskede IK växer. När jag själv var yngre fanns det inte alls lika många lag i varje ålderskull.
I år var det till exempel 174 spelare – pojkar och flickor – som gick från spelformen 9 mot 9 till 11 mot 11. För bara fyra år sedan var den siffran 110. Det säger en hel del om utvecklingen.
När han nu lämnar tränarrollen är det framför allt en sak han känner stolthet över.
– Att jag har kunnat hjälpa till att ge spelarna möjlighet att spela fotboll. Förhoppningsvis har jag också lyckats förmedla lite fotbollskunskap.
Särskilt minns han tiden när laget kunde välkomna nyanlända spelare.
– Under mina år som tränare har vi också kunnat ge nyanlända chansen att spela fotboll i Enskede IK och därigenom få nya kompisar och lära sig språket. Det var väldigt roligt att få vara en del av deras resa.
Efter många år vid sidlinjen lämnar han nu över stafettpinnen då hans son tyvärr inte kommer till bukt med en fysisk skada som fortsatt kommer att hålla honom borta från fotbollen. Men minnena från planen, cuperna och gemenskapen kommer att leva kvar länge.
Enskede IK som förening är uppbyggd på den starka drivkraft som det ideella engagemanget står för. Utan människor som Henrik riskerar vi att närma oss en ren pay-and-play-kultur, där mycket av det som gör idrottsrörelsen unik går förlorat. Den demokratiska idrottsföreningen skapar gemenskap, möjligheter och sammanhang för barn och unga – värden som inte går att köpa för pengar.
Tack för allt du har bidragit med genom åren, Henrik. Vi ses på Enskede IP!
